Intervju med Mathias Henriksson om bokarbetet

Under 2013 publicerades ett snack med Mathias Henriksson i Supporterklubben Änglarnas medlemstidning Blått & Vitt om bokprojektet, som här återpubliceras.

Hur går det med bokplanerna?

– Vi började egentligen med den första grovplaneringen redan för två år sedan och förra sommaren genomförde vi den första intervjusittningen med Kent Jiresjö, Änglarnas förste ordförande från 1973, nere i Kungsbacka. Då alla som är involverade i projektet heltidsarbetar eller studerar och även har andra engagemang runt fotbollen så har det dock inte varit helt lätt att få tiden att räcka till hela tiden. I ärlighetens namn var det först nu i sommar som vi kom igång på fullt allvar med intervjubokningar, men nu är vi på gång rejält och det ursprungliga målet att ha boken färdig innan jubileumsåret är slut står fast.

Hur uppkom planerna på just en jubileumsbok?

– Som varandes något nördig när det gäller all form av supporterkultur har det inte gått och undvika att flera av de andra storstadsklubbarna tidigare gjort liknande grejer, om inte annat påminner min bokhylla mig ständigt om just detta. Bajen Fans har släppt två jubileumsböcker, frilansfotografen P-O Sännås dokumenterade livet kring Black Army redan på 90-talet och Järnkaminerna drog igång ett liknande projekt som oss när de fyllde 30 år ifjol även om de inte blivit klara än. I vintras släppte till och med en mindre klubb i Göteborg en bok på samma tema. Klart bäst i “genren” tycker jag dock boken “Va för jävla pack e ni? – berättelsen om Stockholms fotbollsklackar” av Magnus Hagström, Peter Johansson och Carl Jurell från 2010 är. Den har absolut fungerat som en inspiration för vårt arbete.

Vad blir det för upplägg på boken?

– Syftet med boken kan sägas vara tvådelat; att skriva historien om dels den ideella föreningen Supporterklubben Änglarna, dels om “fenomenet” Änglarna som ett samlingsnamn för alla de supportrar som följer IFK Göteborg från läktarplats. Dispositionsmässigt har vi till viss del låtit oss inspireras av just “Vad för jävla pack e’ ni?”. Vår tanke är att börja med en inledande historisk bakgrund kring hur supporterkulturen i Göteborg såg ut under första halvan av 1900-talet fram till Änglarnas bildande 1973 och därefter i kronologisk ordning gå igenom utvecklingen sedan dess. Klassiska matcher och resor, läktarprofiler, sånger, kläder, samlingsplatser, fanzines, Supporterklubbens utveckling, relationen med de styrande på Kamratgården och så vidare. Efter de kronologiska kapitlen siktar vi på att få ihop ett antal fördjupande kapitel på områden som vi anser vara värda ytterligare fokus.

Hur har det varit att sitta ned och intervjua diverse blåvita supporterprofiler från de senaste 40 åren?

– Intervjusittningarna är det absolut bästa och roligaste med hela bokprojektet. Vi har suttit ner med vitt skilda personer, så väl ålders- som bakgrundsmässigt, och fått höra historier om allt från när Änglarnas första lokal renoverades, bortaresor genom halva Europa, slagsmål mot stockholmare på 90-talet, de första tifoarrangemangen till de senaste årens kamp för föreningsdemokrati och 51 %-regeln. Just det här med bredden har varit väldigt viktigt för oss, det här ska inte vara en bok bara om Supporterklubben Änglarnas arbete under de här 40 åren utan visa på alla sidor av supporterkulturen runt IFK Göteborg och hur denna har utvecklats under de här 40 åren.

Vad använder ni er av för källmaterial förutom de här intervjusittningarna?

– När det gäller Supporterklubben Änglarnas utveckling under de här åren så finns mycket dokumenterat genom styrelse- och årsmötesprotokoll, verksamhetsberättelser, ekonomiska redovisningar och medlemstidningarna. Från mitten av 70-talet då Anders Bernmar och IFK tog över Änglabladet från Änglarna fram till 1996 fanns dock ingen medlemstidning utan endast 1-2 sidor i Änglabladet där Änglarna fick informera om sin verksamhet, vilket är synd. Vi har även spenderat åtskilliga timmar på KTB (Kungliga Tidningsbiblioteket) och deras mikrofilmsarkiv med gamla morgon- och kvällstidningar, men som bekant har de en förmåga att endast uppmärksamma supporterkulturen i samband med att det varit bråk och stök. För allt som skedde mellan 1990 och början av 2000-talet så är givetvis fanzinen en grym källa, framförallt Änglatjöt.

Siktar ni på att vinna nobelpriset?

– Nja, som IFK vill man ju naturligtvis alltid vinna och vara bäst, men om vi ens lyckas komma i närheten av den något pretentiösa ambitionen som vi skrev ihop inför första mötet med ett förlag så kommer åtminstone jag vara nöjd; “Ambitionen är en bok som dokumenterar minnen och historier från supportervärlden runt IFK Göteborg till eftervärlden, men som även lyckas beskriva och förklara subkulturerna runt en fotbollsklack och IFK Göteborgs betydelse för många människor i en mer samhällelig kontext. Genom många intervjuer med läktarprofiler från olika generationer vill vi visa på den bredd och positiva kraft som finns i supporterrörelsen runt fotbollen“. Bristen på tid riskerar möjligen att försvåra våra chanser till att leva upp till målsättningen, men självklart kommer vi inte att släppa ifrån oss en bok som vi inte är nöjda med.

Hur kan de medlemmar och andra som vill bidra till bokprojektet hjälpa till?

– Vi är fortfarande i behov av att få in så mycket foton, tidningsurklipp, inscannade medlemskort (vi saknar fortfarande från 1973!) osv som möjligt, i första hand från tiden innan mitten av 90-talet för därefter har vi redan det mesta. Inscannade foton och klipp kan mailas till jubileumsboken@anglarna.se men vi kan också hjälpa till med inscanning om det är större kvantiteter det handlar om. Bara att hojta till!

Dajla – allas bäste vän

I dag är det 10 år sedan Knut »Dajla« Dahlström gick bort, den störste Blåvittsupportern vi haft. Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg publicerar i hans minne kapitlet om Dajla från boken, författat av Andreas Johansson:

Det var en gång en man som kallades för Dajla. Han var den störste och bäste Blåvittsupporter som någonsin funnits – och han var allas bäste vän.

Knut »Dajla« Dahlström såg sin första bortamatch på 50-talet. Han slutade aldrig att åka, inte förrän kroppen sa nej sommaren 2000. Matcherna som saknade honom på läktarna var lätträknade. Han fanns där från början i Änglarna och blev så småningom hedersledamot på livstid.
Enkelt uttryckt såg Dajla världen i blått och vitt. Visst, han kunde bära neutrala färger, men stackars den som förde in grönt eller rött i hans värld. Självklart bar han brandgul tröja när han stod i mål i korpen – en grön tröja närmast kroppen var helgerån. Och han spelade inte på gräs – gröna fläckar på blå byxor var en styggelse. Dessutom undvek han rött bläck. Pripps Blå var ölen, Åbro ratades definitivt – de stöttade ju AIK.

Den störste supportern

För ung som gammal var Dajla, Johan Ruff och Lasse Andersson (alla tre sorgligt nog borta nu) Änglarna under många år. Buss 2, den med folk som varit med ett tag, var oftast “Dajlas buss” på bortaresorna. Han såg till att allt var betalt och att folk höll sig lugna. Behövdes det krafttag lät han Johan Ruff yla “ge fan i att banka på rutorna, era pösar!”. Dahlström behövde sällan höja rösten. Han var allas favorit och kallades Kungen.
Hans mission i livet var familjen, IFK och Supporterklubben Änglarna. Han sålde souvenirer på varenda match. Behövdes det en bartender i baren stod Knut vid kranen. Skulle vi köra Sundsvall tur och retur med minibuss slapp vi andra köra. Det fanns aldrig några begränsningar för Dajla. Allt handlade om att det skulle gå bra för Blåvitt och Änglarna – allt.

Det värsta slaget

När han fyllde sextio år, i slutet av 90-talet, hyllades han inne på planen. Välfyllda läktare applåderade den ende Blåvittlegendar som aldrig spelat i Allsvenskan. Natten innan IFK Göteborg skulle möta AIK på Råsunda sommaren 2000 fick jag ett samtal från hans fru, Marianne. Dajla hade fått en stroke. Chockad vaknade den blåvita supporterrörelsen upp. Herr Dahlström var en ikon och den dagen mötte hundratals chockade änglar – av alla kategorier, storlekar och åldrar – upp runt Fridhemsplan.
Tror ni att hans stroke förändrade honom? Egentligen inte. Han kunde inte jobba längre, men han gick på varenda match och sken upp när folk gick omvägar utanför Gamla Ullevi bara för att få hälsa på honom. Han log och strålade tillbaka mot alla. Allas bäste vän.

Borta – alltid älskad

Han höll ut i många år efter sin stroke, men en dag kom samtalet från Sverker. Dajla hade somnat in. Jag minns att jag satt som bedövad i min stol på jobbet och bara tänkte på min gamle vän med tårar i ögonen. Så sent som i oktober 2013 påmindes vi om hans storhet när “vi älskar Dajla” ekade innanför Valands väggar på Änglarnas 40-årsfest. Han var den störste supporter IFK Göteborg har haft. Hade laget flyttat sina matcher till Mongoliet hade han likt förbannat stått och sålt halsdukar i Ulan Bator.
Ingen kan bli som honom. Men vi kan verka i hans anda. Eller som han själv brukade avsluta ett och annat brandtal: Vi måste jobba till plenty. Vi kan alla försöka vara som Dajla till plenty.
Du är saknad gamle vän, men ständigt så levande i allas våra minnen.