I dag är det 10 år sedan Knut »Dajla« Dahlström gick bort, den störste Blåvittsupportern vi haft. Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg publicerar i hans minne kapitlet om Dajla från boken, författat av Andreas Johansson:
Knut »Dajla« Dahlström såg sin första bortamatch på 50-talet. Han slutade aldrig att åka, inte förrän kroppen sa nej sommaren 2000. Matcherna som saknade honom på läktarna var lätträknade. Han fanns där från början i Änglarna och blev så småningom hedersledamot på livstid.
Enkelt uttryckt såg Dajla världen i blått och vitt. Visst, han kunde bära neutrala färger, men stackars den som förde in grönt eller rött i hans värld. Självklart bar han brandgul tröja när han stod i mål i korpen – en grön tröja närmast kroppen var helgerån. Och han spelade inte på gräs – gröna fläckar på blå byxor var en styggelse. Dessutom undvek han rött bläck. Pripps Blå var ölen, Åbro ratades definitivt – de stöttade ju AIK.
Den störste supportern
För ung som gammal var Dajla, Johan Ruff och Lasse Andersson (alla tre sorgligt nog borta nu) Änglarna under många år. Buss 2, den med folk som varit med ett tag, var oftast “Dajlas buss” på bortaresorna. Han såg till att allt var betalt och att folk höll sig lugna. Behövdes det krafttag lät han Johan Ruff yla “ge fan i att banka på rutorna, era pösar!”. Dahlström behövde sällan höja rösten. Han var allas favorit och kallades Kungen.
Hans mission i livet var familjen, IFK och Supporterklubben Änglarna. Han sålde souvenirer på varenda match. Behövdes det en bartender i baren stod Knut vid kranen. Skulle vi köra Sundsvall tur och retur med minibuss slapp vi andra köra. Det fanns aldrig några begränsningar för Dajla. Allt handlade om att det skulle gå bra för Blåvitt och Änglarna – allt.
Det värsta slaget
När han fyllde sextio år, i slutet av 90-talet, hyllades han inne på planen. Välfyllda läktare applåderade den ende Blåvittlegendar som aldrig spelat i Allsvenskan. Natten innan IFK Göteborg skulle möta AIK på Råsunda sommaren 2000 fick jag ett samtal från hans fru, Marianne. Dajla hade fått en stroke. Chockad vaknade den blåvita supporterrörelsen upp. Herr Dahlström var en ikon och den dagen mötte hundratals chockade änglar – av alla kategorier, storlekar och åldrar – upp runt Fridhemsplan.
Tror ni att hans stroke förändrade honom? Egentligen inte. Han kunde inte jobba längre, men han gick på varenda match och sken upp när folk gick omvägar utanför Gamla Ullevi bara för att få hälsa på honom. Han log och strålade tillbaka mot alla. Allas bäste vän.
Borta – alltid älskad
Han höll ut i många år efter sin stroke, men en dag kom samtalet från Sverker. Dajla hade somnat in. Jag minns att jag satt som bedövad i min stol på jobbet och bara tänkte på min gamle vän med tårar i ögonen. Så sent som i oktober 2013 påmindes vi om hans storhet när “vi älskar Dajla” ekade innanför Valands väggar på Änglarnas 40-årsfest. Han var den störste supporter IFK Göteborg har haft. Hade laget flyttat sina matcher till Mongoliet hade han likt förbannat stått och sålt halsdukar i Ulan Bator.
Ingen kan bli som honom. Men vi kan verka i hans anda. Eller som han själv brukade avsluta ett och annat brandtal: Vi måste jobba till plenty. Vi kan alla försöka vara som Dajla till plenty.
Du är saknad gamle vän, men ständigt så levande i allas våra minnen.